Året 1968 kom jag till Sverige liksom många finländska invandrare som sökte
bättre utkomstmöjligheter i det nya landet, då Sverige hade brist på arbetskraft.
Jag kom dock inte för att söka jobb, jag skulle gifta mig här.
Många av oss unga fruar drömde om en familj och om ett vackert hem tillsammans med vår make och våra blivande barn. Makens karriär var viktigare än vår och vi fick istället huvudansvaret för hem och barn. Innerst inne fanns en känsla av osäkerhet.
Tänk om vi skulle bli ensamma med våra barn. Hur skulle vi klara oss då?
Piller kom och befriade oss kvinnor. Vi fick möjlighet att njuta av den fria kärlekens fröjder som männen tidigare hade kunnat göra. Det uppstod en ny kärleksmarknad där folk skilde sig och skapade nya familjer. Det var kärleken som legitimerade allt. 
Men när familjer splittrades, hur blev det med barnen? 
Samhället ställde upp så att kvinnorna kunde arbeta. Kvinnan skulle försörja sig själv och ta hand om barnen. En dålig mor var den som lämnade sina barn, men en far kunde göra det. Kvinnan anpassade därför sina arbetstider efter barnens behov. Hon kunde inte samtidigt ta hand om barnen och arbeta heltid. vilket innebar att karriärmöjligheterna för många kvinnor försämrades.
 
Många av oss ensamstående kvinnor var tappra och kämpade på, men det måste finnas en utbildning och förutsättningar för en sådan kamp. Jämställda med männen var vi inte.
Jag hade också en annan kamp att föra. Jag kämpade för mitt språk och
för min identitet. Jag sökte acceptans för den person jag var. Jag sörjde för
mina barns skull när de trakasserades i skolan och fick ta avstånd från mitt
kulturarv och mitt språk. Jag hade inte riktigt samma anseende som en svensk
mamma hade.
 
Blåbärslandet utspelar sig under åren 1968 - 1988