Jenny Ohlsson

Jag älskar skapande i alla dess former. Arkitektur, konst, skrivande och heminredning.

Det är det som får min värld att bli en lekplats. Jag drömmer om dagar i en egen liten ateljé med kreativt stök, gamla krukor med nya sticklingar, samlade föremål och solens strimmor som letar sig in i ett rum dolt från omvärldens verklighet. Jag tycker också om att berätta nästan lika mycket som jag uppskattar att lyssna till en bra historia, lagom kryddad utan att det blir en lögn.

Jag har alltid fascinerats av människor som har den där speciella förmågan att förvandla en tillsynes vardaglig observation till något fängslande eller humoristiskt.
För ett par år sedan hade jag en period i livet då jag tappade lusten till skapande. Jag tyckte ingenting jag gjorde var bra nog och den självkritiska rösten tog överhanden. Det var inte bara prestationsångesten kring skapandet som sänkte mig. Jag gick på konstskola och alla tycktes i mina ögon vara vackra, kreativa, extremt självsäkra människor. Men lilla jag, bara en osäker lite småful bluff.

​

En tid senare ledde detta till att jag började teckna en karaktär som jag döpte till Lucy. Ett slags alter ego. Man skulle kunna säga att jag använde henne som omvänd egenterapi. Jag började illustrera bilder med tanken att de skulle bli oproportionerligt, vint och snett, fult och operfekt. Detta för att ta bort prestationsångesten kring mitt skapande. Karaktären Lucy skulle representera allt jag inte tyckte om hos mig själv. Genom henne skulle jag vältra mig i mina tillkortakommanden och brister. Jag skulle
överdriva hennes drag i det jag inte gillade med mitt utseende och hon skulle tillåtas att vara
alldeles ofiltrerad i hennes fulande och felande.

Efterhand upptäckte jag att mitt nya sätt att teckna började bota min prestationsångest. Det blev otroligt roligt att skapa igen och Lucy var någon jag började tycka väldigt mycket om. En karaktär som jag kommit att gilla just på grund av hennes totala avsaknad av fasad.
Bilderna på Lucy blir fler och fler. Jag tycker om att ge den riktiga mänskliga människan en plats att blotta sig bland allt det slätstrukna, vältaliga, hurtiga och perfekt välkammade. Det som vi jobbar så hårt på för att dölja är det som ofta gör människor intressanta, där det fina möter det fula. Det finns en kreativ frihet och något härligt i det. Kanske vill jag med Lucy skapa utrymme för det osäkra, det grubblande, lata, ångestfyllda, jobbiga, vardagliga, håglösa, roliga och mänskliga.

 

I en samling lösryckta bilder över tankar, konversationer och händelser ger Lucy en smygtitt in i en helt vanlig människas liv. En samling bilder som kommit till helt befriat från att försöka vara bra, speciellt eller fint. De är bara fotavtryck av en vanlig människas tankar och liv, ibland med en liten tvist och lagom mycket kryddad.