Linus Libassi

Någonstans på min kropp sitter en sån där liten lapp som säger att jag är tillverkad i Stockholm den 13 mars, en söndag med en medeltemperatur på 1.2°C. Året är 1988. Samma år förbjöd Sverige brukandet av narkotika samt att säldöd drabbade knubbsälstammen i Sverige. Huruvida detta är relaterat vet jag inte, men det ser ju inte bra ut, det gör det inte.

Hela sanningen kring min uppväxt är dock att jag snabbt exporterades från Stockholm efter en rad osannolika händelser. Bland annat den spektakulära rymningen från förskolan till tunnelbanestationen Gubbängen och därifrån vidare mot centrala Stockholm. Det skulle dröja en stund innan ett äldre par fick syn på mig, en lockig pojk på dryga 2 år, innan någon anade oråd och ringde polisen. Även då var det inte olagligt att rymma från en anstalt och jag var snabbt tillbaka på gatorna igen. Dock blev jag exporterad till Roslagens norra skärgård och skogar när min mor ärvde en gård där ute. Där spenderade jag sedan större delen av min ungdom.

 

Skrivandet har alltid funnits med mig och det var egentligen bara en naturlig förlängning av den fantasivärld jag alltid uppehållit mig i. En ständig trevan efter att få höra hemma och passa in gjorde att min fantasi kändes som en rimligare plats och när jag introducerades till skrivandet så kunde jag äntligen få ur mig alla saker jag sett i filmerna i mitt huvud. Det mesta av det var såklart totalt löjligt och ologiskt, men jag var knappt sju år så vad väntade sig folk?

 

I samma veva fann jag poesin. Det som började som en rolig övning i skolans tidigaste utforskande av vårt språk ledde mig in på hur roligt det kunde vara att rimma, särskilt med ord som jag tyckte lät roliga, men inte visste vad de betydde. ”Min get har skägg som en profet” skrev jag. Såhär i efterhand kanske jag hade en poäng, för tänker man profet så tänker man väl skägg?  Kanske inte get måhända, men de har ju skägg de också.

 

Poesin fanns alltid där och ledde mig från barndomens växtvärk in i pubertetens vilsenhet och den unga kärlekens första spiror och sprickor. Det var svårt att prata om men så himla lätt att skriva om. Noveller och poesi blev en väg att lyckas i skolan, där matematik och fysik kändes svårare. Att skriva var lätt men att fokusera och ta in information var svårt. Något som skulle få sin förklaring nästan trettio år senare.

 

Numera är mitt mål att skriva poesi för min skull, men i hopp om att sätta ord på känslor många inte vågar prata om. Från början skrev jag alltid för mig, en livsviktig ventil som hjälpt mig sätta ord och hantera saker jag gått igenom. Det var inte förrän jag började publicera mina dikter på forum såsom sockerdricka (nedlagd), haket (nedlagd), poeter.se (aktiv!) och började få respons på hur jag hjälpt vissa som jag började tro på det jag skrev lite mer.

Och att läsa poesi, vilken gåva! Sverige är fullt av så otroligt begåvade och duktiga skribenter, författare och poeter.

 

I skrivande stund har jag gått igenom mörka tider och vassa beslut och med fyra självmordsförsök under bältet kan jag med stadig röst säga att jag aldrig kommer stava ångest, sorg eller rädsla fel. Att prata om sina känslor och sin utsatthet är viktigt för att kunna tonsätta dialogen. En ensam not är svår att höra, men tillsammans skapar vi en symfoni som kan hjälpa oss att höras och bemötas.

 

Har du mörka tankar eller kanske rent av känner dig tom och trött och som ett vandrande ingenting?  Prata med någon, en familjemedlem, vän, släkting! Våga prata om det. Ring 90101 om du finner det lättare att prata med en främling, det är öppet dygnet runt året om.

Du kan också gå in på https://spes.se/fa-stod/ eller gå in på https://www.suicidezero.se/fakta-och-rad för att få råd och stöd.

​